Vi har grava ungdomsproblem idag av alla dess slag så som anorexia, depressioner, självmordsbenägna osv osv.
Något jag har märkt genom åren är flickors längtan efter perfektion, bekräftelse och kärlek. Dom finns runt omkring dig och du bländas av deras fasad. En vacker fasad fylld utav osäkerhet och fylld utav krav. Men vem mer än du är det som ställer kraven, egentligen? Ingen. Du är din egen.
Visst är det svårt att skrapa bort en porslins-fasad då du en gång byggt upp den. Men det går. Att slipa en diamant.
Du har själv byggt upp din mur, som ett skydd för dig själv. Men vad hjälper det? Varje morgon är en ångest, varje dag en osäkerhet på om du duger. Ska det behöva vara så? "Folk förväntar sig att man hela tiden ska se bra ut", är något jag ofta har hört. Men egentligen, vad händer om du går den där dagen till skolan/arbetet utan smink och med håret i en knut? Folk kommer inte att hata dig för det.

Du ser faktiskt ut som du gör. Det går alltid att bättra på, men det ska inte nå till den punkt då det känns tvingat. Du är skapt för att vara du, en modell. Perfect by nature. Perfect for who you are.
Det är klart man vill kunna fixa håret, sätta på lite mascara för att kanske känna sig  piggare. Inget fel med det. Men när du varenda morgon ständigt undrar om du verkligen duger, om du verkligen kan se ut sådär, då är det dags att se sig själv i spegeln och krossa fasaden.
För jag lovar, du duger som du är.
Vem vill inte slipa en diamant? Komma under den där ytan och blända med innehållet.