Size zero
Tittade ikväll på dokumentären "Sanningen bakom size zero" där Louise Redknapp ska gå ifrån en hälsosam strl 36 ned till en "size zero" (strl 32) på 30 dagar.
Med hjälp av en strikt diet och ett strikt träningsprogram påbörjar hon sin snabbantning. Läkaren råder henne redan efter halva perioden att avsluta sitt experiment eftersom hennes hälsa tar stryk.
Hennes kropp säger ifrån detta sjuka levnadssätt genom sömnsvårigheter, kräkningar, irritation, förkylningar m.m. Men hon fullföljer programmet trots hennes dåliga hälsa.
Jag vet att många (inkluderat jag själv) är besatta av sin vikt. Jag är det i den grad att jag vill hålla min kropp i den form den är och känna mig nöjd. Vilket inte betyder att jag bantar.
Jag har dock svårt att förstå hur människor, framförallt tjejer, kan slösa bort sin tid med fokus på mat och träning. Eller i värsta fall, mat och kräkningar.
För vems skull gör man det? Är det för sin egen? Handlar det då om uppmärsamheten eller ett allmänt destruktivt beteende där det handlar om att straffa sig själv? Individuellt tror jag.
Media är ju en stor bov i detta. Men kan vi verkligen skylla allt på media? Vi är ju trots allt egna individer med egna tankar och en egen vilja. Det är vi som av någon konstig anledning väljer att svälta oss själva trots att bilden av en snygg och eftertraktad kropp liknar ett barns. Varför?
Jag själv skulle aldrig vilja gå upp t.ex 5-10kg (i fett). Jag skulle inte trivas med mig själv då. Jag har en koll på min kropp och min vikt, men jag vill inte kalla det osunt.
Eftersom jag tränar och äter minst 3ggr/dag ser jag inget fel i att vilja trivas med min kropp. Sen att jag ofta utesluter massa godsaker, det är för att jag mår bättre av att ersätta det med frukt t.ex. Och vet ni? Det är ärligt talat godare.
Vissa tycker säkert jag har en störd uppfattning om min kropp också och att lite extra "hull" bara är vackert. Men vet ni? Jag skulle inte vilja se det på mig själv. Jag skulle inte tycka om min kropp. Det skulle kännas fel. Eftersom jag alltid haft en slank figur. Är det fel att vilja vara smal? Men inte sjukligt smal.
Dessa dokumentärer gör att det skapar en slags debatt i huvudet på en själv då man försöker rannsaka vad som är rätt och fel, egentligen. Vad säger ni därute?
Med hjälp av en strikt diet och ett strikt träningsprogram påbörjar hon sin snabbantning. Läkaren råder henne redan efter halva perioden att avsluta sitt experiment eftersom hennes hälsa tar stryk.
Hennes kropp säger ifrån detta sjuka levnadssätt genom sömnsvårigheter, kräkningar, irritation, förkylningar m.m. Men hon fullföljer programmet trots hennes dåliga hälsa.
Före- och efterbild på Louise efter 30 dagars bantning och träning.
Jag vet att många (inkluderat jag själv) är besatta av sin vikt. Jag är det i den grad att jag vill hålla min kropp i den form den är och känna mig nöjd. Vilket inte betyder att jag bantar.
Jag har dock svårt att förstå hur människor, framförallt tjejer, kan slösa bort sin tid med fokus på mat och träning. Eller i värsta fall, mat och kräkningar.
För vems skull gör man det? Är det för sin egen? Handlar det då om uppmärsamheten eller ett allmänt destruktivt beteende där det handlar om att straffa sig själv? Individuellt tror jag.
Media är ju en stor bov i detta. Men kan vi verkligen skylla allt på media? Vi är ju trots allt egna individer med egna tankar och en egen vilja. Det är vi som av någon konstig anledning väljer att svälta oss själva trots att bilden av en snygg och eftertraktad kropp liknar ett barns. Varför?
Jag själv skulle aldrig vilja gå upp t.ex 5-10kg (i fett). Jag skulle inte trivas med mig själv då. Jag har en koll på min kropp och min vikt, men jag vill inte kalla det osunt.
Eftersom jag tränar och äter minst 3ggr/dag ser jag inget fel i att vilja trivas med min kropp. Sen att jag ofta utesluter massa godsaker, det är för att jag mår bättre av att ersätta det med frukt t.ex. Och vet ni? Det är ärligt talat godare.
Vissa tycker säkert jag har en störd uppfattning om min kropp också och att lite extra "hull" bara är vackert. Men vet ni? Jag skulle inte vilja se det på mig själv. Jag skulle inte tycka om min kropp. Det skulle kännas fel. Eftersom jag alltid haft en slank figur. Är det fel att vilja vara smal? Men inte sjukligt smal.
Dessa dokumentärer gör att det skapar en slags debatt i huvudet på en själv då man försöker rannsaka vad som är rätt och fel, egentligen. Vad säger ni därute?
Kommentarer
Trackback